About Me!
Tänkte skriva lite om mig själv och en del av min uppväxt.
Jag är nu en tjej på nyfyllda 20 år, är tillsammans med en underbar kille jag älskar, jag bor i egen lägenhet i vackra Umeå.
Många utifrån skulle nog se mig som villken tjej som helst, med små problem som alla andra, få vänner och överviktig.
Men för mig är det värre, jag kommer nu skriva om saker som kan vara ganska ovärkliga för dom flesta, men det här är mitt liv och det är inget jag valt, men vill försöka göra bättre.
Man kan nog säga att allt börja när jag var 5 år, mina föräldrar skilde sig, jag och mamma flytta iväg. Efter ett tag så träffa min mamma en ny kille från umeå och vi bode då i kalix, efter ett tag så valde mamma att vi skulle flytta i umeå och trängas i den här killens etta, några månader efter jag fyllt 6 år så föds mina 2 bröder, vi flytta då till en större lägenhet i Umeå, min mamma studera då väldigt mycket och jag fick då en bra kontakt till min låtsaspappa.
Vi var en fullständigt vanlig familj, precis som alla andra, det var nog en liten skillnad som inte märktes.
Jag själv såg inge fel med det, jag och min låtsas pappa kom riktigt nära och vi blev som kompisar som hitta på saker, lite som far och dotter.
efter ett tag så var jag allt mindre i skolan och ringde ofta dit med ursäkter om att jag hade ont i huvudet eller ont i ryggen och inte kunde komma.
Än i dag så fattar jag inte att skolan inte gjorde nåt.
jag började då vara mer och mer hemma och man kan väl säga att jag och min låtsas pappa blev mer än bara vänner, jag var 12 år när det hända första gången.
Jag såg det inte som nåt fel och han absolut ingen imot det, han bryde sig verkligen om mig och hjälpte mig om jag behövde det, han lärde mig så mycket så jag såg inget direkt fel med det.
samma år som jag fyllde 14 år, så hända nåt, som jag än idag känner att jag kunde ha stoppat.
Det var mitt i sommaren allt var som vanligt det morgon, jag märkte att min låtsas pappa var inte hemma så jag försökte nå han på hans telefon, försökte flera gånger inge svar, så jag vänta till mamma steg upp, jag sa till henne att han inte var hemma och att jag hade försökt ringa honom flera gånger. Jag minns att mamma kläde på sig och gick ut. jag väntade tills hon kom tillbaka det tog en stund, men när hon kom till baka var min låtsas pappas syster med och hans bror, mamma kom fram till mig och sa att han var död, hon hade hittat honom i garaget, hängandes över gräsklipparen.
Jag kommer alltid komma ihåg den dagen som om det vore i går, jag bröt i hop och jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade förlorat nån som bryde sig om mig och jag vet att jag aldrig kommer förlåta honom för det.
några dagar efteråt så fick vi åka till sjukhuset och se honom på bårhuset, jag kom i håg att dom fråga oss om vi var redo, men innan dom ens han öppna dörren så bröt jag ihop, jag kommer i håg hur jag såg honom ligga där så fridfullt, precis som om han låg och sov.
efter det så börja mitt liv gå utför jag försökte flera gånger ta mitt liv men inte lykats och skolan var inget jag kunde klara av alls.
När jag flyttade senare till min kille när jag var 18 år så blev jag inlagd 2 gånger, för att jag försökte ta mitt liv.
Nu så går jag till en psykolog som hjälper mig att hantera det som hänt mig.
Jag har börjat må bättre, men är långt ifrån framme.
Jag fick även reda på för nån månad sen att jag även har diagnosen ADD (Attention Deficit Disorder).
Så förutom att jag äter antideppresiva så kommer jag få ADHD medicin.
Där har ni min livs historia i stora drag, mitt liv är inte perfekt.
Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig utan att ni ska förstå att det finns fler som har samma problem som mig men som kanske inte syns.
Jag hoppas att det här får er att tänka.
Kram
Linnea
Jag är nu en tjej på nyfyllda 20 år, är tillsammans med en underbar kille jag älskar, jag bor i egen lägenhet i vackra Umeå.
Många utifrån skulle nog se mig som villken tjej som helst, med små problem som alla andra, få vänner och överviktig.
Men för mig är det värre, jag kommer nu skriva om saker som kan vara ganska ovärkliga för dom flesta, men det här är mitt liv och det är inget jag valt, men vill försöka göra bättre.
Man kan nog säga att allt börja när jag var 5 år, mina föräldrar skilde sig, jag och mamma flytta iväg. Efter ett tag så träffa min mamma en ny kille från umeå och vi bode då i kalix, efter ett tag så valde mamma att vi skulle flytta i umeå och trängas i den här killens etta, några månader efter jag fyllt 6 år så föds mina 2 bröder, vi flytta då till en större lägenhet i Umeå, min mamma studera då väldigt mycket och jag fick då en bra kontakt till min låtsaspappa.
Vi var en fullständigt vanlig familj, precis som alla andra, det var nog en liten skillnad som inte märktes.
Jag själv såg inge fel med det, jag och min låtsas pappa kom riktigt nära och vi blev som kompisar som hitta på saker, lite som far och dotter.
efter ett tag så var jag allt mindre i skolan och ringde ofta dit med ursäkter om att jag hade ont i huvudet eller ont i ryggen och inte kunde komma.
Än i dag så fattar jag inte att skolan inte gjorde nåt.
jag började då vara mer och mer hemma och man kan väl säga att jag och min låtsas pappa blev mer än bara vänner, jag var 12 år när det hända första gången.
Jag såg det inte som nåt fel och han absolut ingen imot det, han bryde sig verkligen om mig och hjälpte mig om jag behövde det, han lärde mig så mycket så jag såg inget direkt fel med det.
samma år som jag fyllde 14 år, så hända nåt, som jag än idag känner att jag kunde ha stoppat.
Det var mitt i sommaren allt var som vanligt det morgon, jag märkte att min låtsas pappa var inte hemma så jag försökte nå han på hans telefon, försökte flera gånger inge svar, så jag vänta till mamma steg upp, jag sa till henne att han inte var hemma och att jag hade försökt ringa honom flera gånger. Jag minns att mamma kläde på sig och gick ut. jag väntade tills hon kom tillbaka det tog en stund, men när hon kom till baka var min låtsas pappas syster med och hans bror, mamma kom fram till mig och sa att han var död, hon hade hittat honom i garaget, hängandes över gräsklipparen.
Jag kommer alltid komma ihåg den dagen som om det vore i går, jag bröt i hop och jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade förlorat nån som bryde sig om mig och jag vet att jag aldrig kommer förlåta honom för det.
några dagar efteråt så fick vi åka till sjukhuset och se honom på bårhuset, jag kom i håg att dom fråga oss om vi var redo, men innan dom ens han öppna dörren så bröt jag ihop, jag kommer i håg hur jag såg honom ligga där så fridfullt, precis som om han låg och sov.
efter det så börja mitt liv gå utför jag försökte flera gånger ta mitt liv men inte lykats och skolan var inget jag kunde klara av alls.
När jag flyttade senare till min kille när jag var 18 år så blev jag inlagd 2 gånger, för att jag försökte ta mitt liv.
Nu så går jag till en psykolog som hjälper mig att hantera det som hänt mig.
Jag har börjat må bättre, men är långt ifrån framme.
Jag fick även reda på för nån månad sen att jag även har diagnosen ADD (Attention Deficit Disorder).
Så förutom att jag äter antideppresiva så kommer jag få ADHD medicin.
Där har ni min livs historia i stora drag, mitt liv är inte perfekt.
Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig utan att ni ska förstå att det finns fler som har samma problem som mig men som kanske inte syns.
Jag hoppas att det här får er att tänka.
Kram
Linnea
Trackback
